Denna text är ett utdrag från min gamla blogg och är skriven för flera år sen.

 
 

En bit på vägen

11.5.2010

Ibland blir jag bara så jävla stolt över mej själv. Just dom stunderna som jag själv kan se hur långt jag har kommit ur min sjukdom. Det är inte egentligen kanske så långt, men för mej är det det. Jag minns hur allting var när det var som värst. Enda jag kunde tänka på var mat, kalorier, allt fett som fanns på mej. Jag förstod inte hur sjuk jag egentligen var. Utåt försökte jag ge ett glatt sken, men det började också brista. Skolan orkade jag inte med, låg ofta hemma och stirrade in i väggen, hade ångest och grät eller sov. När jag var i skolan orkade jag inte koncentrera mej, allting gick åt helvete.

Calli och jag bråkade hela tiden om maten. Han hatade nog att vara med mej, för jag skulle alltid stå emot alla måltider han erbjöd. Det är många gånger han har fått dra mej till matbordet mitt i natten. För att inte tala om alla gånger han fick ligga och lugna ner mej mitt i natten för att jag hade sån jäkla ångest över hur tjock jag var. På sommaren minns jag att han hade gett upp halv 3 med att lugna ner mej, vilket ledde till att jag tog en ångestpromenad i jävligt snabb takt 3 på natten när jag skulle upp till jobbet klockan 9. Den natten blev det inte många timmars sömn. Fast det fanns inte många natter med tillräckligt med sömn..

Mamma och pappa fattade att något var fel och jag hatade att vara hemma. Satt nästan varje kväll på en sten i skogen och rökte och pratade med Calli i telefon. Jag hatade allihopa som försökte lägga sig i, fast dom inte förstod något.

Jag är inte frisk idag, långt ifrån. Men jag har kommit en bit på vägen. Det är lättare att äta lite mer än förr, att tänka och förstå. Fortfarande finns ångesten, men inte lika mycket som förut. Nuförtiden finns det också bra perioder för mej, då jag mår bra ! Anorexin kommer alltid vara en del av mej, det tror jag starkt på. Men inte en lika stor del. Fortfarande är skolan lidande, men det viktigaste är min hälsa, fast dom inte vill förstå det.

Idag förstår jag mer om det som jag har varit med om. Men jag förstår inte allt. Jag förstår inte hur folk kunde ge upp. Det var inte många vänner jag hade kvar när jag hamnade in till sjukhuset, men ändå var det många som skulle låtsas att jag kunde lita på dem och prata
med dem. Det hade aldrig passat sig före. Jag kommer aldrig kunna bli lika bra kompis med vissa som jag en gång var, deras svek tog för hårt på mej. Det har hänt mycket i mitt liv som många inte vet om, som många inte förstår.

Idag är jag så jävla tacksam över Callis och mina vänners stöd. Över mina underbara föräldrar. Och jag är stolt över mej själv, som har kommit denhär biten på vägen utan någon riktig hjälp. Såhär långt har jag kommit tack vare Calli, mina riktiga vänner och mej själv. Och fan vad jag är stolt !

Fake it
 
Hur skall man kunna leva utan att bli påverkad av alla sjuka idel som finns? Överallt blir jag bombaderad av träning, viktnedgång, bantning och olika ideal som folk strävar efter. Nu under min "självförtroendesvacka" har jag verkligen känt av hur lättpåverkad man blir såfort man känner sig lite sämre. Jag skulle inte vilja att sånt här påverkar mig men det är väl dags att erkänna att det gör det vare sig jag vill det eller inte.
 
Oftast vill jag bara spy på allt som omringar en. Jag är så trött på att det skall bantas hit och dit, detoxas, tränas varje dag i veckan, ätas nyttigt.. JAG ÄR SÅ JÄVLA TRÖTT PÅ DENNA HETS. Folk får göra som folk vill men jag blir trött på att det har blivit en skryttävling på sociala medier om det. Det är sällan folk ens visar hela sanningen, något som också gör att det blir stora feltolkningar. Varje dag får jag tankar om att jag måste vara lika duktig som alla andra och varje dag väljer jag att inte gå den vägen för jag vet att det far åt helvete då. Jag vet att det inte fungerar för mig och därför låter jag bli. Jag måste erkänna att jag är sjukt trött på att ens behöva fundera över detta men såhär är det just nu. Nu måste jag bara försöka fixa mitt självförtroende.
 
Jag hoppas att hetsen lägger sig snart, för allas skull. Mest tänker jag på de som växer upp nu och som är ännu mera lättpåverkade än vad jag är.
 
Är det rätt att andra skall få en att känna att man inte duger som man är?
NEJ, det är inte så det skall vara.
 
 
 
Igår firade jag och C att vi har varit tillsammans i 9 år. Det är sjukt länge med tanke på vilken ålder vi är i. Jag tror att orsaken till att vi är tillsammans är för att vi under våra svåraste perioder bestämde oss för att vara tillsammans. Vi tog inte varandra för givet utan kämpade för att kunna fortsätta att leva tillsammans. C är den största orsaken till att jag bestämde mig för att bli frisk och jag skulle aldrig ha klarat det utan hans stöd. Han gav mig det mod jag behövde för att våga lämna tryggheten som jag hade i min sjukdom. Han är den som betyder mest i mitt liv och jag är så jävla glad att jag har honom.
 
Igår firade vi med att se på pulkaåkning, äta middag och genom att umgås med våra vänner på deras förfester. Vissa kanske tycker att det är ett konstigt sätt att fira årsdagen på men det kändes helt bra. Det är typiskt oss helt enkelt, så länge vi får vara tillsammans så spelar det ingen roll var vi är eller med vem vi är. Vi kanske inte är paret som köper dyra presenter till varandra eller som kommer hem med blommor men varje dag bevisar vi att vi älskar varandra och jag skulle aldrig byta ut det mot något annat.
 
Jag älskar dej